Systembolaget

Logga in

Varukorg

Start
Sprit
Hur tillverkas sprit?
Destillering

Kunskap & Inspiration

Destillering

Ordet destillera kommer från latinets "de stillare" vilket betyder "droppa ner". Destillering innebär att man separerar alkoholen från andra ämnen i en enkelpanna eller kolonnapparat.

Destilleringens grundprincip

Destillation handlar om avskiljning eller separering av olika ämnen. Inom dryckesindustrin är det etanol, eller det vi i vardagligt tal kallar för alkohol, som skall separeras ut från övriga ämnen. En förutsättning är att det finns en mäsk som innehåller alkohol – annars går det inte att öka alkoholhalten.

Etanol avdunstar vid 78,3 grader

Vid destillation av alkohol utgår man från att etanol kokar vid 78,3 grader medan vatten kokar vid 100 grader. När etanolen kokar samlas ångan upp, kyls ner och kondenseras till en vätska med högre alkoholhalt. Kvar i kokkärlet finns vatten och andra beståndsdelar. De två grundläggande metoderna för destillation är i enkelpanna och genom kolonndestillering.

Enkelpanna

Detta är den ursprungliga destillationsapparaten. Enkelpanna heter på engelska pot still och på franska alambic. Det sistnämnda är ett ord som – liksom ordet alkohol – härstammar från arabiskan.

Principen för enkelpanna är just – enkel. Den alkoholhaltiga mäsken (vinet, "ölet" eller "cidern"), värms upp i destilleringspannan. Allt eftersom temperaturen stiger förångas olika ämnen.

De ämnen som har en kokpunkt lägre än etanol, till exempel metanol, kallas försprit. När etanolen kokar stiger ångorna upp i den så kallade svanhalsen. I svanhalsen börjar ångan kondenseras till vätska och där större delen av ångorna leds ner i kondensatorn.

rom-panna-retorter.jpg

Gammaldags enkelpanna med retorter för romtillverkning

Dropp ner i kärlet

Från kondensatorn droppar etanolen ner i uppsamlingskärlet. När all etanol kokat bort kommer de ämnen som har en ännu högre kokpunkt att förångas. Denna del kallas för eftersprit och innehåller bland annat finkel.

Den del av destillatet som behålls kallas för hjärtat och består till största delen av etanol. Att bestämma var gränsen ska gå mellan försprit/hjärta och hjärta/eftersprit är ett av de viktigaste avgörandena för karaktären på spriten.

Enkelpannan kan bara användas satsvis så när en omgång destillerats måste pannan tömmas och rengöras innan nästa omgång tappas i.

Denna långsamma och dyra metod ger doft- och smakrika spritsorter med mycket karaktär av råvaran, som exempelvis maltwhisky och cognac.

Destilleras två gånger

Sprit som framställs genom destillation i enkelpanna destilleras oftast två gånger. Inför första destillationsomgången brukar mäsken hålla en alkoholhalt på omkring 7–10 volymprocent. Efter första destilleringsomgången håller destillatet omkring 25–30 procent och efter andra destillationsomgången har alkoholhalten kommit upp till omkring 70 procent alkohol.

Enkelpannans verkningsgrad är låg, så för att destillatet skall bli drickbart måste det destilleras minst två gånger. Men ännu vid 70 procent alkoholhalt finns fortfarande 30 procent som inte är etanol. Det finns alltid orenheter i form av metanol och finkeloljor. Tillsammans bidrar de till helheten och den större smakrikedom som ett destillat framställt i enkelpanna uppvisar.

Destillationsrevolution

När den industriella revolutionen gjorde sitt inträde på marknaden berördes mängder av varor och gamla produktionssätt blev satta under lupp – även destillationsmetoden.

Effektiviteten vid spritdestillation behövde ökas och mängder av olika varianter på destillationspannor började se dagens ljus. Till slut var det två herrar, Robert Stein och Aeneas Coffey, som oberoende av varandra skissade på en apparat som till slut skulle patenteras år 1831 av irländaren Coffey. Ironiskt nog tillhörde han destillatörernas värsta fiender – skatteuppbördsmännen, och arbetade vid skattekontoret i Dublin.

Kontinuerlig destillation effektivare

Det revolutionerande med Coffeys panna var att den arbetade kontinuerligt och kunde producera sprit utan tidsödande rengöring och nypåfyllning. För att få en uppfattning om effektivitetsskillnaden mot en vanlig enkelpanna kan nämnas att en dagsproduktion i en enkelpanna i bästa fall kunde resultera i 9 000 liter destillerad mäsk, medan Coffeys panna kunde destillera 9 000 liter mäsk – i timmen!

Kolonnapparat

Grundprincipen för Coffeys panna är en apparat bestående av två kolonner. I kolonn ett, analysatorn, droppar en förvärmd alkoholhaltig vätska ner genom perforerade plattor och värms av uppåtstigande vattenånga.

Alkoholångorna förs vidare till kolonn två, rektifikatorn, medan vattnet med sin högre kokpunkt stannar i den första kolonnen. Alkoholångorna stiger sakta genom den andra kolonnen och kyls av, samtidigt som de värmer den kalla vätskan som är på väg in i kolonn ett.

Ämnen med högre kokpunkt än etanol avlägsnas successivt tills etanolen kondenseras nästan högst upp och leds ut ur apparaten. De lättflyktigare ångorna fortsätter uppåt. Metoden är billig och effektiv. Nackdelen är att man måste destillera till en hög alkoholhalt för att spriten ska bli ren, vilket i sin tur gör att den också blir neutral i smaken. Kolonnapparat kallas även kontinuerlig panna, kolumnpanna och förr även Coffeys blåsa.

Kolonndestillation ger ren sprit

Coffeys typ av panna existerar knappt i dag, den är bara i bruk på ett fåtal destillerier runtom i världen. Dagens destillation omnämns oftast bara som kolonndestillation och är allmänt utbredd vid framställning av mer eller mindre neutral sprit. Exempel: vodka, bassprit till gin och väldigt lätt, ljus rom.

Närbild av liten kolonnpanna av koppar.

Kolonnpanna av mindre modell

Mäsken som destilleras går igenom otaliga steg i stora industriella anläggningar, där syftet är att få fram ett så rent destillat som möjligt. Där finns olika kolonner, exempelvis en rektifieringsdel men även en så kallad hydroselector för ytterligare rening. Spriten blandas där med stora mängder vatten och arbetar utifrån principen att etanol är lösligt i vatten, medan tyngre ämnen blir volatila vid utspädning och kan separeras. Sedan leds vätskan, som efter blandningen med vatten är nere i 15–20 volymprocent, vidare och omdestilleras igen.

Under tiden görs finjusteringar där metanol, finkel och andra orenheter plockas bort för rektifiering. Sedan kan dessa, om producenten vill, ledas in i systemet igen.

Hundratals destillationer

Mäsken som leds in i systemet genomgår så många turer i dessa komplexa system att det inte längre är relevant att prata om att spriten destillerats två, tre eller fyra gånger. Vid en sammanräkning skulle siffran snarare hamna på någonstans mellan 200–300 gånger.

Vid etanoldestillation avsedd för konsumtion stannar alkoholhalten till sist på omkring 96 procent som högst.

Grodperspektiv på mycket hög och smal kolonnpanna i ett gindestilleri.

Höga kolonnpannor ger mycket ren sprit

I spritvärlden finns det oändliga varianter på destillationspannor, såväl enkelpannor som varianter på olika kolonnapparater och sammankopplingar av allehanda slag. De som beskrivits här är bara grundprinciperna.

När gjordes den första spriten?

Destillationskonsten är oerhört gammal. Det finns tecken på så långt tillbaka som till år 3 500 före kristus men mer säkra belägg är 800-talet före kristus. Till en början användes tekniken främst för att framställa parfymer eller destillera saltvatten.

Närbild på gammal, enkel panna med kopparspiral och trähink där etanolen samlas upp.

Liten, gammalmodig enkelpanna med vattenkyld spiral där ångorna kondenseras

Metoden utvecklades och omkring år 1000 började vin att destilleras. Spriten användes bland annat till att framställa krut och av den anledningen började man att destillera vin i Sverige på 1400-talet.

Det tog inte lång tid innan man insåg att spriten också gick att dricka. Under kommande århundraden lärde man sig att utvinna förjäsbart socker ur spannmål och vinet ersattes, framför allt i norra Europa. På 1700-talet började man även att använda potatis.

Vad avgör spritens smak?

Sprittillverkning

Vad avgör spritens smak?